Och melodierna gnistrade som stjärnor medan tankarna åkte runt i sina rymdskepp färdandens snabbare än ljudet.
Och jag tänkte på alla lekar man leker här i livet. Alla roller man innehar under resans gång. Och alla matcher man spelar med i, vare sig man vill eller inte. För vissa matcher är med automatiskt med i. Och när man får bollen passad till sig är det bäst att reagera. För annars kan det hända att man blir förpassad till avbytarbänken. Och vem vill sitta där helt passiv och se på när andra spelar den matchen man själv skulle ha varit delaktig i? För man vet aldrig när man hade kunnat ge sitt livs mål. Och alla rollspel vi är med i. Och de säger att ärlighet varar längst. Men alla vi spelar med. Oavsett vem som kastade tärningen först. För vissa regler ska man bara följa. Men sedan inser man, när man har sprungit det där maratonloppet och hunnit i mål, att den man tävlade mot var en själv, och ärlighet varar längst ja. Men ibland är det lättare att blunda bara. Fram tills att man faller, för man har vandrat på linan och trott att man har haft ett säkerhetnät under. Och vilken kick det gav. Men va fan, livet är bra härligt ibland. Och jag är flummigare än flummigast. So what the fuck. Smile like you mean it, som han sjunger i den fina låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar